Jag har aldrig varit så charmad och frustrerad av en enda gadget som jag har gjort med Poesikameran.
Det är ett förtjusande föremål. Vit och körsbärsröd med en färgmatchad vävd rem, den ser lekfull och bedårande lo-fi ut. Om jag såg den i butikshyllan skulle jag absolut plocka upp den.
Men bortsett från uppenbart tilltalande är jag inte riktigt säker på vad det är. Jag menar, jag vet vad det är. Det är en kamera som gör AI-dikter istället för foton. Du tar en bild, och istället för att skriva ut ett foto får du en AI-genererad dikt inspirerad av scenen, tryckt på termiskt kvittopapper. Men efter att ha skrivit ut dussintals dikter kan jag bara rapportera att jag känner mig frustrerad istället för inspirerad.
…